I VÄNTAN PÅ HUGO

vad jag gör i stället får tiden utvisa

Det är som om det, i samma stund som någon lärde mig att det finns en hel värld här om du bara tillåter den att visa sig, växte sig ännu en människa inom mig. Som om det gick från att bara vara jag (behov: äta, sova, mänsklig närhet) till att bli vi, en enhet av mig och det där andra som jag rent spontant skulle vilja kalla monster men som inte alls är det (behov: hitta hur orden och verkligheten hänger ihop). På något vis kommer jag aldrig bli av med det där inre monstret, tror jag. Så mycket i min värld cirkulerar kring att hitta var någonstans språk och verklighet möts. Jag vet inte om de nånsin möts, men när de gör det så måste jag vara där. Något annat vore den största av förluster.

Jag skriver inte alls så mycket som jag vill längre. En hel del skriver jag i huvudet. Det hamnar aldrig på papper. Heller aldrig på en vit skärm. Det försvinner, tillsammans med så mycket annat. Jag skriver inte heller alls sånt som jag vill längre. Jag vet inte vad jag vill skriva, men det är något som är underfyndigt och välskrivet och genomtänkt. Jag har inte skrivit något genomtänkt på hundratals dagar. Jag vet kanske inte ens hur man gör längre. Jag har inte heller kommit så långt som jag vill med mitt skrivande. Det utvecklas inte längre. Det har stannat av. Jag har insett hur många därute som har ordets gåva. Jag kanske inte är en av dem trots allt. Inte heller vågar jag ta mig dit jag vill. Jag vet inte hur jag börjar. Och även om jag började är jag rädd att jag skulle ge upp halvvägs.

Det här stället. Jag vet vad  tanken var när jag började. Jag vet inte riktigt vad det har blivit. Kanske blev det för personligt. Framför allt på fel sätt. Varje ord jag skriver här verkar vara ett penseldrag med färg längs golvet. Jag befinner mig i hörnet.

Det som känns för verkligt. Det kan jag inte skriva här. Det vore fruktansvärt om jag gjorde det. Det finns kanske inte en gräns över hur mycket man som människa kan lämna ut om sig själv. Men det finns definitivt en gräns över hur mycket man kan lämna ut om en annan människa. Jag har varit fasligt nära ibland.

Det blir så paradoxalt, det där. Det verkliga kan jag inte skriva. Det verkliga är det enda jag måste få skriva.

Vad det blir av det här – det vet jag inte. Jag behöver mer tid. Fundera vad som funkar. Vad som inte gör det. Vad jag vill. Vad jag inte vill. Och vad jag kan.

Att skriva mer här. Jag vet inte. Jag kanske inte väntar längre.

jag är inte död

Jag ville bara säga att allt är bra nu.

Ibland är det. Ibland är allting bra.

Självklart finns det saker som skulle kunna bli bättre. Motivationen. Konditionen. Urinrören.

Men allt är bra.

 

den dagen, den lyckan

Veckorna rullar på som vanligt. Det blir varmare utomhus. Folk slänger av sig jackan, och barn spelar fotboll på gräsplaner igen. En del trillar hem mitt i den ljumma vårnatten. En del går upp med solen. Det blir måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och slutligen även lördag-söndag. Och så kommer det en dag när lyckliga människor som hittat varann och visar det öppet inte längre äcklar en, utan gör en varm inombords och får en att le okontrollerat.

 

vänner

Han är en av mina bästa vänner, hade jag sagt om någon frågat mig för några veckor sedan. Och jag har haft lite svårigheter att förstå. Att få det att gå ihop. Hur en av ens bästa vänner kan behandla en sådär som han behandlar mig. Hur en av ens bästa vänner kan vara en av de största idioterna som vandrar på denna jord. Hur det kommer sig att alla andra jag känner inte alls ser vad jag ser i honom.

Det går ju inte ihop, helt enkelt.

Han är inte längre en av mina bästa vänner, och jag saknar honom redan.

sense and sensibility #2

Idag såg jag hur fel jag hade haft i flera månader. Övertygelsen om att vi är gjorda för varann, och sådan där annan skit man får höra om i poplåtar skrivna av unga män som är sorgsna på låtsas och som inte vet något om livet, sprang liksom iväg, och kvar var bara en insikt om att det finns för mycket sprickor i de här fasaderna för att de skulle kunna hålla ihop.

Och jag säger inte på något vis att jag har kommit över det här. I övermorgon kommer jag vilja ha honom nära igen, jag kommer fortfarande fälla tårar när jag tänker på att han snart lämnar mig, och jag för ibland handen mot munnen av ren reflex när jag tänker på ett fint ögonblick vi haft och som jag vill dela med mig av till någon men inte kan. Jag kommer fortfarande sörja att det aldrig blev vi, och jag kommer fortfarande hoppas på att det en dag kanske finns en liten, liten möjlighet att våra vägar korsas och att det då känns alldeles naturligt att göra verklighet av det där som kunde ha blivit men som bara blev avstånd, tårar och infektioner vi nog  kunnat klara oss utan.

Det enda jag säger är att förnuftet har lyckats segla ikapp känslan, och vid det här laget är det osäkert att säga, men kanske kan de segla jämsides inför vad som komma skall.

till alla där ute som känner att det aldrig kommer gå över

Till alla där ute som tror att de aldrig kommer glömma. Som tror att de går miste om den rätte.

Till alla där ute som somnar med hans/hennes namn i huvudet, vaknar med detsamma och någonstans där emellan drömmer om en värld där ni är varandras.

Till alla där ute som älskar, och bara önskar att han/eller hon älskade tillbaka.

Till alla där ute som tycker att gud är ett rövhål som jävlas med er hela tiden.

Till alla där ute som vill vakna bredvid honom/henne varje dag i hela ditt liv, men inte kommer få göra det en endaste gång.

Till er vill jag säga: det går över.

Man tror inte det. Man tänker att ens hjärta aldrig kommer sluta slå för henne/honom.

Men det kommer det.

Jag lovar.

Ni får säga emot om ni vill. Jag vet att ni inte tror mig. Och jag vet att jag nästan är provocerande här. Jag vet att man bara vill skrika att det kommer det inte alls. Vem fan är jag att säga så.

Ja, vem fan är jag att säga så.

Ingen, antar jag.

Men jag säger det ändå, för det är inte bara så att det är min fasta övertygelse om att det är så. Jag vet att det ÄR så.

Det hände mig igår, och jag hoppas att det händer er idag.

Så ses vi imorgon. Fria och pånyttfödda.

 

sense and sensibility

Idag såg jag hur fel jag hade haft i flera månader. Övertygelsen om att vi är gjorda för varann, och sådan där annan skit man får höra om i poplåtar skrivna av unga män som är sorgsna på låtsas och som inte vet något om livet, sprang liksom iväg, och kvar var bara en insikt om att det finns för mycket sprickor i de här fasaderna för att de skulle kunna hålla ihop.

Och jag säger inte på något vis att jag har kommit över det här. I övermorgon kommer jag vilja ha honom nära igen, jag kommer fortfarande fälla tårar när jag tänker på att han snart lämnar mig, och jag för ibland handen mot munnen av ren reflex när jag tänker på ett fint ögonblick vi haft och som jag vill dela med mig av till någon men inte kan. Jag kommer fortfarande sörja att det aldrig blev vi, och jag kommer fortfarande hoppas på att det en dag kanske finns en liten, liten möjlighet att våra vägar korsas och att det då känns alldeles naturligt att göra verklighet av det där som kunde ha blivit men som bara blev avstånd, tårar och infektioner vi nog  kunnat klara oss utan.

Det enda jag säger är att förnuftet har lyckats segla ikapp känslan, och vid det här laget är det osäkert att säga, men kanske kan de segla jämsides inför vad som komma skall.

 

Hoppas ingen l…

Hoppas ingen läser den här bloggen, tänker jag. Det vore så himla pinsamt. 

utkast: 2012.04.09 22:10

Åk då för helvete. Gör det snarast. Jag orkar inte med det här mycket längre.

Åk! Åk, så att jag kan få min sorgeperiod. Åk, så att jag kan få hulka och skrika och vara allmänt ovärdig.

Åk. Låt det här dö.

Gör det så att jag kan få gå vidare.

Kanske finns det en annan därute för mig att älska.

MEN DET GÅR JU INTE OM DU ÄR HÄR. STICK FÖRIHELVETE.

ljug inte

Säg det. Jag vet att du tänker det. Försök inte dölja det för mig. Lögnare. Säg det.

Jag har misslyckats.

Jag vet det. Du vet det.

Säg det då.

Ett misslyckande, det är vad du är.

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.